Post från kolonin

När jag känner mig ensam, utanför, missförstådd När jag fortsätter falla, trots att botten är nådd När min rädsla tar över, ingen tröst finns att få Jag flyr till mitt inre, där tänker jag på Truganina, Truganina Den smärta du känt måste varit total när folket du älska inte gavs något val Mina tårar förvandlas till kvävt raseri för det är inte jag som är offret – det är vi Nu står du där naken, förvandlad till en segertrofé fullständigt uppfläkt och skändad för den som vill se När du räddade räddaren, förstod du vad som skulle ske? Falskhet, förnedring, förakt, folkmord Truganina... Det är vi, och med ens känns ensamheten större, större, större