| |
Post från kolonin
När jag känner mig ensam, utanför, missförstådd
När jag fortsätter falla, trots att botten är nådd
När min rädsla tar över, ingen tröst finns att få
Jag flyr till mitt inre, där tänker jag på
Truganina, Truganina
Den smärta du känt måste varit total
när folket du älska inte gavs något val
Mina tårar förvandlas till kvävt raseri
för det är inte jag som är offret – det är vi
Nu står du där naken, förvandlad till en segertrofé
fullständigt uppfläkt och skändad för den som vill se
När du räddade räddaren, förstod du vad som skulle ske?
Falskhet, förnedring, förakt, folkmord
Truganina...
Det är vi, och med ens känns ensamheten
större, större, större
|